Ebola ett år efter
Måndagen den 23 mars är det ett år sedan den hittills dödligaste ebolaepidemin drabbade världen. Den har hittills skördat 10 000 människoliv och smittat minst 24 000 i Liberia, Sierra Leone och Guinea.
Världshälsoorganisationen WHO deklarerade utbrottet den 23 mars 2014 efter de första positiva provsvaren.
Den 1 april 2014 sa Läkare Utan Gränser: ”Ebolaepidemi utan motstycke”.
Det var så rubriken löd när Guinea i Västafrika stod inför en ebolaepidemi utöver det vanliga, med åtta bekräftade ebolafall i huvudstaden Conakry och fler spridda sjukdomsfall på olika platser i landet.
I juni samma år kom rapporter om nya fall av ebola i Guinea och Sierra Leone. Läkare Utan Gränser fortsatte därför med sina insatser i båda länderna.
Läkare Utan Gränser upprättade då, i samarbete med hälsomyndigheterna, en ebolaklinik i Koindu i Sierra Leone. Ett team av ebolaspecialister gav sig väg för att sammansluta med resterande personal på plats i Koindu.
I början av augusti hade WHO klassifierat ebolaepidemin som en internationell hälsokris.
Då kommenterade Bart Janssens, ansvarig för Läkare Utan Gränsers fältinsatser klassifieringen så här:
– Att klassa ebolautbrottet som ett internationellt nödläge innebär att Världshälsoorganisationen WHO tar epidemin på stort allvar. Men ”ord kommer inte att rädda liv”.
– WHO:s ställningstagande måste nu leda till omedelbara åtgärder. Människor dör därför att man inte har reagerat tillräckligt snabbt.
Några veckor senare presenterade WHO en handlingsplan mot ebolaepidemin. Vilket välkomnades av LUG.
Ytterligare några veckor senare, i början av september löd rubriken: ”Omvärlden måste mobilisera mot biologisk katastrof”.
Joanne Liu, Läkare Utan Gränsers internationella ordförande, hade då ett budskap i en särskild presentation till FN:
”Världens ledare har misslyckats med att ta sig an det största utbrottet någonsin av ebola. Stater med beredskap för biologiska katastrofer, inklusive civil och militär medicinsk kapacitet, måste omedelbart bistå med tillgångar och personal till Västafrika”.
Det vädjades om fler behandlingscenter och isoleringsenheter i de länder som drabbats värst. Det som fanns räckte inte till på långa vägar.
Exempelvis ebolacenter ELWA 3 i Monrovia, Liberias huvudstad, byggdes ut till en kapacitet på 160 bäddar. Men det behövdes ytterligare 800 patientplatser. Läkare Utan Gränsers team var överbelastade och kunde inte göra mer än att ge palliativ vård till de allra sjukaste.
– Varje dag måste vi skicka hem sjuka människor därför att behandlingscentret är fullt, sa Stefan Liljegren, projektansvarig för ELWA 3.
– Jag har bett våra ambulansförare att ringa mig innan de kommer hit med patienter. Oavsett hur sjuka de än är, eftersom vi ofta inte har plats att ta emot dem.
Läkare Utan Gränsers ebolacenter i Liberia och Sierra Leone var överfulla. Samtidigt som allt fler insjuknade och dog hemma i sina byar.
I Sierra Leone ruttnade smittsamma kroppar från avlidna ebolapatienter på gatorna.
– Klockan tickar och ebola vinner, sa då Joanne Liu, LUG:s internationella ordförande.
– Vi har inte längre tid med att boka in möten och göra handlingsplaner. Nu är det dags att agera. Varje dag dör människor och de drabbade länderna kommer sakta men säkert att kollapsa.
– Världen håller på att förlora kampen mot utbrottet, sa Joanne Liu.
I slutet av oktober sa rubriken ”Behandling och vaccin behövs vid frontlinjen”.
Med det menade man, med all rätt, att vaccin och behandling mot ebola måste så snart som möjligt göras tillgänglig för den hälso- och sjukvårdspersonal som står i frontlinjen i kampen mot sjukdomen.
Det var en uppmaning som kom från Läkare Utan Gränser efter ett högnivåmöte i FN om finansiering och tillgång till ebolavaccin. Man sa också ”För att påskynda processen är omfattande investeringar och incitament avgörande”.
– Det här utbrottet är så oförutsägbart. Vi vet inte när det kommer att ta slut, vi vet inte om nya områden kommer att drabbas, vi vet inte om det kommer nya utbrott – vaccin och behandlingar är därför avgörande för att kunna stävja epidemin och försäkra sig om att framtida utbrott förhindras eller kontrolleras, sa Manica Balasegaram, chef för Läkare Utan Gränsers Accesskampanj.
Så, i mitten av november började man testa ebolaläkemedel. Det var Läkare Utan Gränser som skulle möjliggöra kliniska tester av tidigare oprövade läkemedel mot ebola i tre av sina behandlingscenter i Västafrika.
Syftet med testerna, som skulle göras i samarbete med tre olika forskningspartner, var att snabbt hitta en effektiv behandling mot sjukdomen som sedan utbrottet i mars 2014 hade tagit omkring 5 000 liv i Västafrika.
Läkemedlen Brincidofovir och Favipiravir valdes ut från WHO:s lista över potentiella ebolamediciner efter att ha genomgått en noggrann prövning av säkerhet, effektivitet, tillgänglighet och
hur enkla de var att använda inom ebolavården.
Målet var att de första testerna skulle inledas redan i december 2014 och att de första resultaten skulle kunna vara tillgängliga i februari 2015.
Men bara några veckor senare så skrev LUG: ”Ebolainsatsen är ett dubbelt misslyckande”.
Rubriken berodde på att tre månader efter att LUG hade krävt en internationell mobilisering i kampen mot ebola, så var insatsen ändå fortfarande för långsam och bristfällig.
– Folk fortsätter att dö i den här epidemin som redan har krävt tusentals liv. Vi kan inte lämna människorna i sticket och acceptera att det blir ett dubbelt misslyckande, där insatserna först sattes in alldeles för sent och nu inte är anpassade till behoven, sa Joanne Liu, Läkare Utan Gränsers internationella ordförande.
– Att utbilda andra hjälporganisationers medarbetare och lokal sjukvårdspersonal tar flera veckor. Trots att Läkare Utan Gränser och andra organisationer har tillhandahållit kurser har bristen på utbildad personal varit en flaskhals och lett till förseningar i hjälpinsatsen, fortsatte Joanne Liu.
– Det är väldigt nedslående att stater som har resurser att bekämpa biologiska katastrofer inte har skickat dessa till Västafrika. Hur är det möjligt att det internationella samfundet förlitar sig på enskilda sjuksköterskor, läkare och hjälparbetare för att bekämpa ebola, som nu har blivit ett gränsöverskridande hot? avslutade Joanne Liu.
Men så helt plötsligt kom rubriken ”Prövningar av ebolamedicin stoppade i Liberia”. Det var för en dryg månad sedan. I början av februari.
Det var de ¹kliniska prövningarna av läkemedlet brincidofovir som hade stoppats. Anledningen var att antalet nya ebolafall hade minskat drastiskt i Liberia.
I början på januari inleddes kliniska prövningar under ledning av Oxfords universitet. Testerna ägde rum på Läkare Utan Gränsers ebolacenter ELWA3 i Liberias huvudstad Monrovia.
För att forskningsresultaten ska bli vetenskapligt pålitliga, måste läkemedlet prövas på ett stort antal patienter.
Till följd av att patientantalet på centret hade minskat påtagligt under de senaste veckorna så planerade Oxfords universitet och Läkare Utan Gränser att utöka prövningen till ett ebolacenter i Sierra Leone.
Men det oväntade beskedet från läkemedelstillverkaren Chimerix den 30 januari, innebar att detta alternativ inte längre var möjligt.
Företaget meddelade att de inte längre ville delta i prövningen, varken i Monrovia eller på något annat ebolacenter.
Därför beslutade forskningsnämnden, som består av forskare från Liberia, Oxfords universitet och Läkare Utan Gränser att omedelbart stoppa prövningen.
– Det är en stor lättnad att färre patienter i Liberia insjuknar i ebola, sa Bertrand Draguez, medicinskt ansvarig hos Läkare Utan Gränser och delaktig i prövningarna.
– Det är goda nyheter för människorna i Liberia som har lidit alltför länge. Samtidigt är det tråkigt att vi inte har ett slutgiltigt resultat av prövningen och fortfarande ingen effektiv behandling mot ebola, fortsatte han.
– Att antalet patienter minskar betyder självklart inte att epidemin är över, avslutade Bertrand Draguez.
Så kom de första forskningsresultaten från prövningen av läkemedlet Favipiravir i Guinea och det tydde på att läkemedlet kan minska dödligheten bland ebolapatienter med låg virusnivå i blodet.
Men samtidigt var medicinen ineffektiv för väldigt sjuka patienter med höga virusnivåer.
Rubriken löd ”Favipiravir har en positiv effekt för vissa ebolapatienter”.
Annick Antierens, som är ansvarig för läkemedelsprövningen på Läkare Utan Gränser, sa så här:
– De här resultaten är preliminära och behöver bekräftas, dessutom pågår prövningarna fortfarande. Mer forskning behövs. Men vad vi ser hittills är inte goda nyheter för en betydande del av patienterna, nämligen för alla dem som mår sämst. Favipiravir är inte en mirakelkur mot ebola.
Där står världen idag i kampen mot den fruktade ebolasmittan. Organisationer som Läkare Utan Gränser (LUG) och World Health Organization (WHO) kämpar med näbbar och klor. Fast kanske på olika sätt.
Frågan är hur mycket du och jag kämpar. Och världens alla rika män och kvinnor. Och världens alla mäktiga män och kvinnor.
Antagligen inte tillräckligt mycket förrän smittan står på ”tröskeln” och pockar på uppmärksamhet.
Då kan det och är det förmodligen för sent.
Senaste rapporten:
Aldrig tidigare har Läkare Utan Gränser förlorat så många patienter och personal i en akut katastrof med över 2 500 döda patienter, varav 14 personer från organisationens egen personal.
Läkare Utan Gränsers svenska sektion har skickat iväg rekordmånga fältarbetare till de eboladrabbade områdena. 46 fältarbetare har åkt på sammanlagt 52 olika uppdrag i Liberia, Sierra Leone och Guinea.
Några är fortfarande på plats i Västafrika.
En klinisk prövning är en undersökning som syftar till att t.ex. upptäcka eller verifiera de kliniska, farmakologiska eller farmakodynamiska effekterna av ett läkemedel.
Syftet med prövningen kan också vara att identifiera eventuella biverkningar, studera absorption, distribution, metabolism och utsöndring av ett läkemedel i syfte att säkerställa dess säkerhet och effekt.
Den 1 februari 2012 trädde Läkemedelsverkets föreskrifter om kliniska läkemedelsprövningar på människor (LVFS 2011:19) i kraft.
Källa: Läkemedelsverket