Klart att den här matchen skulle bli den första 0 – 0 matchen i detta EM. Trots ett som väntat massivt bollövertag för italienarna och i dessa sammanhang, mängder av avslut på mål och trots mitt tips att finalen skulle bli den första matchen som slutar på det viset. Men jag sa också att när det gäller att tippa resultat så har jag aldrig rätt.

Men äntligen en match som gick betydligt mer i nord/sydlig riktning, för att snacka Wikegårdska, än detta eviga väst möter öst för att medlas av syd och så börjar vi om igen. Ända tills motståndaren är helt disorienterad på planen eller rentav stupar av trötthet. För att hålla mig till hockeytermer: transatlantisk hockey versus svensk hörnhockey där man bara spelar runt och aldrig skjuter.

Tack England och Italien för att ni bjöd upp till dans med en frisk nordanvind som stundtals övergick i en varm sydvind när känslorna involverades. Det här var en match som berörde mig mycket mer än matchen kvällen innan. Så blir matchen ironiskt nog 0 – 0. Men det finns bra och dåliga sådana. Den här tillhörde absolut kategorin bra. Men det borde inte ha behövts 120 minuters spel Italien. Ni borde ha avgjort innan straffarna.

England hade dock en jättechans när matchen nästan precis börjat (5 min), då Gianluigi Buffon fick göra en ”plockhandskräddning” a la Pekka Lindmark. Annars var det Italien som hade det mesta och bästa av spelet. Daniele De Rossis volleykanon i stolpen som målvakten Joe Hart inte hade en chans på i första halvlek var värd ett bättre öde.

Engelsmännen har haft en hel del tur i detta mästerskap och man kan inte leva på det allena. Den forne straffsumparen (VM-semi 1990) Chris Waddle sågade sina landsmän som expertkommentator i BBC. Han menade på att de inte kunde slå en passning rätt och undrade varför? Det är ju en alldeles för stor och komplex fråga att besvara bara så där utan vidare.

Men jag håller med om att det ibland ser lite torfigt ut. Ta Andy Carroll som exempel. Bra på huvudet och bra i straffområdet, men ge honom bollen vid fötterna längre ut på planen och han avslöjar sina brister som fotbollsspelare direkt. Men som sagt, svårstoppad inne i boxen. Fråga svenskarna. Engelsmännen har åtminstone en passningsgigant av stora mått och det är Steven Gerrard. Men även han hade stundtals problem med passningarna igår.

Hade Sverige haft samma tro på sig själva i mötet i gruppspelsmatchen mot England som de hade mot fransmännen, så hade inte England ens fått spela den här kvartsfinalen. De och Irland är de två mediokraste lagen i detta EM. Skillnaden dem emellan är dock att irländarna aldrig har trott något annat heller utan spelar helt efter sina resurser. Engelsmännen däremot har som vanligt bröstat upp sig och tyckt att vi är ju för sjutton ändå England. Fotbollens moderland. Även om de varit blygsammare än vanligt.

Men både Irland och England spelar tradionell brittisk nord/syd fotboll och det är det som gör matcher som den igår roliga att titta på, trots allt. Två olika spelstilar möts, den italienska tekniska och den engelska rakt på sak fotbollen och ingen har någon överdriven respekt för den andre.

Lika lite som Andrea Pirlo visade målvakten Hart någon som helst respekt när han chippade in bollen mitt i målet i den efterföljande straffläggningen. Allt medan Man City målvakten låg i sitt högra hörn och sprattlade. Men varför skulle Pirlo bry sig. Hart har en ful ovana att agera som en jäkla ”clown” så fort det går till straffsparkstävling. Minns U21-EM i Sverige för några år sedan.

Nu fick han igen av en iskall Pirlo som kunde ha flinat mot Hart om han hade velat  när bollen väl låg inne i målet. För jag tycker inte hans flaxande och vinkande och hånflinande och allt vad han nu håller på med hör hemma här. Visar på en rejäl avsaknad av sportmanship som engelsmän själva av hävd håller väldigt högt.

Men han blev inte den hjälte han säkert hade drömt om – vilket han tyvärr blev i Sverige 2009 – istället var det kollegan Buffon som fick nypa en straff av Ashley Cole och förmånen att kunna kalla sig hjälte. Men det fanns många italienska hjältar igår. Bara en sådan sak som att Antonio Cassano spelar i detta mästerskap efter stroken i höstas är ett hjälte-mirakel av stora mått.

Inget snack om att det inte var det bästa laget som gick vidare. Italien var klart bättre och hade överlag bättre bollspelare än England. Det är min enkla förklaring. Jag tror till och med att de kan skrälla i semifinalen mot den stora effektiva tyska maskinen.

Det kan rentav bli en repris på första gruppspelsmatchen i finalen. Då mötte man Spanien och Italien är det enda laget hittills som tagit poäng mot tic-tac-toe laget från iberiska halvön i detta EM. Men då måste Spanien först besegra det andra laget från samma halvö – Portugal – som med Cristiano Ronaldo i högform kan skrälla även de.

Denna gång tippar jag ingenting av respekt för de inblandade – men jag tror ärligt att semifinalerna kan sluta hur som helst.

Matchfakta: