Det finns två ämnen som man inte ger sig på hur som helst inom svensk media och inom politiken. Det är precis som rubriken antyder arbetslösheten och dess verkningar och dessutom kostnaden för invandringen till Sverige.

Själv har jag ofta berättat för min guddotter genom åren att perioden 60- t.o.m. 70-talet var den svenska arbetarklassens guldålder. Att sedan många ekonomiska experter tycker att den perioden var hemsk, sett ur samhällsekonomiskt perspektiv, är en helt annan historia.

Personal från Malmö Skofabrik på Industrigatan. Året är 1965.|Foto: Arkivbild

År 1973

Men faktum är att för den enskilde lille individen, som jag var och är, så kunde man 1973 ”plocka jobb” som man pallade äpplen några år tidigare. Platsjournalen på AF var nästan lika tjock som dagstidningarna är om söndagarna.

Åtminstone var det så 1973 när jag för första gången kom ner till ungdomsförmedlingen på Kattsundsgatan mitt emot Caroli City i Malmö.

AF

Man skummade igenom tidningen, definitivt utan någon tanke på CV, vad var det för något? inte behövdes det, för där fanns ju jobben prydligt uppradade med anställningsvillkor och allt. Det måste ha varit roligt att vara AF-förmedlare då. Folk fick ju jobb genom AF.

Så eller så mycket får du i lön, 14 dagars lön var vanligt förekommande, men det fanns dessutom veckolön och givetvis månadslön. Men månadslön var mest för tjänstemännen. Vadå löneförhandla? Man tjänade tillräckligt för att klara sig själv.

Vidare stod det att det vore bra om du kan börja så fort som möjligt och ring detta nummer för att få mer information. Alla ni ungdomar därute – låter inte detta som ett himmelrike?

Den spruckna drömmen

Men inget/-en består för evigt. Bistrare och oerhört mycket kärvare tider väntade. Och där är vi nu och har varit så en längre tid.

Politikerna lovar bot och bättring bara du röstar på dem i valen. De ska trolla fram jobb i parti och minut och allt ska bli så jäkla bra. Men själv har jag slutat tro på dem för länge sedan.

Människor har blivit varslade och sedan permitterade ”en masse” de sista trettio åren och till slut blir det såklart ett överflöd på arbetskraft. Rakt motsatt tidigt sjuttiotal. Då var Sverige verkligen ett industriland i behov av arbetskraft.

Nu är mycket av industriverksamheten bortrationaliserad eller utflyttad och alltså i ett måttlig behov av arbetskraft. Robotar ersatte människorna på verkstadsgolvet. Robotarna kostade en hel del i inköp men de hade många fördelar.

Lydigheten

De gjorde vad man begärde av dem och käftade aldrig emot förmannen, begärde aldrig löneförhöjning, sprang aldrig ut och rökte, krävde aldrig semester, behövde aldrig gå till tandläkaren eller vårdcentralen, kom alltid i tid och ja, listan kan säkert göras ännu längre.

Vad har en liten individ att sätta emot där? Ingenting. Som om inte det var nog så traskade vi in i datoråldern med stormsteg och snart nog blev hälften av alla tjänstemän ersatta av datorerna.

Omvändelsen

Alla dessa före detta verkstadsarbetare, tjänstemän och annat löst folk fick antingen omskola sig eller stämpla på A-kassan. De här ”världsberömda” A-kassekorten som skulle lämnas in på AF var fjortonde dag var det många som kom i kontakt med. Gud nåde den som glömde att lämna in dem i tid.

Men bäst för politikerna var om de arbetslösa omskolade sig. Då fanns de inte med i statistiken bland de öppet arbetslösa och det såg genast mycket ljusare ut för de förtroendevalda.

Regenterna

Den större delen av denna tid regerade Socialdemokraterna och de blev ofta anklagade för att ”gömma” arbetslösa i olika åtgärdsprogram. För att det skulle se bra ut i statistiken över öppet arbetslösa. Känns scenariot igen?

Tänkte väl det. För det är precis vad de blåa laget har sysslat med de senaste sex åren. Det är exakt samma förfarande som tidigare, men med den skillnaden att nu heter de ansvariga Alliansen och inte Sossarna. Och åtgärderna kallas något annat.

Sanningen?

Men ingen av sidorna skulle våga ställa sig upp och säga sanningen. För sanningen är nämligen den att det finns ingen ljusning i sikte. Varken i Sverige eller inom EU. Då får vi skruva tillbaka tiden femtio år för att skapa jobb igen.

Det är kris i vart och vartannat EU-land med hög arbetslöshet och de har statsskulder som skenar likt ett avpolleterat gammalt SJ-lok. Inte det snabbaste, men stadigt och säkert.

Retro eller origo?

Jag önskar av hela mitt hjärta att dagens ungdom hade haft möjligheten att få uppleva dessa två årtionden, sextio- och sjuttiotalet och jämföra det med de senaste tjugo åren för att avgöra vilket de hade föredragit.

Lunch på Asp-Holmblad 1958 i korsningen Nobelvägen/Agneslundsvägen.|Foto: Arkivbild

Retro eller nutid. Ja eller nej. Lika enkelt som det låter. Utom för politiker. Då börjar de helt plötsligt att låta som Björn Borg gjorde på sjuttiotalet när han väldigt sällsynt hade förlorat en tennismatch. ”Det är bara för att…”.

Punkt 23 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som handlar om ”Rätten till arbete” kan du läsa här om du vill. Om du gör det så ställ denna deklarations innehåll mot den ökade invandring som Sverige har haft de senaste femtio åren, jämföra detta med hur tidigare generationer hade det innan dess, och tänk efter.

Det ska det handla om nästa gång på ledarsidan.