Var fanns den tyska lagmaskinen? Var den tyngd av historiken mot Italien? Ingen tysk vinst på sju mästerskapsmatcher. Det fanns många frågor att besvara för tyskarna och förbundskapten Joachim Löw efter gårdagens insats.

Å andra sidan så är man aldrig bättre än motståndarna tillåter, för att använda en sliten klyscha. Italienarna gjorde precis som man ska mot ett lag som på förhand är lite av allas favoriter till segern. Kom ut och gav järnet direkt och visade att vi är inte rädda för er utan här ska vi in och dominera, oavsett era tidigare resultat.

Gli Azzurri kanske inte dominerade händelserna på planen men utan tvekan så fanns de mest utmärkande spelarna hos de blå. Den mest uttjatade frågan inom italiensk fotboll? Det måste vara frågan om hur Milan kunde släppa Andrea Pirlo till Juventus. Men en bra sak gjorde Milan-ledningen när de köpte loss Antonio Cassano från Sampdoria. Ett inköp som de också kunde hållt sig framme på var när Super-Mario Balotelli skulle gå till Man City.

Igår så var det dessa tre spelare som var russinen i kakan jämte gamblern, lagkaptenen och målvakten Gianluigi Buffon, som gjorde ett par avgörande räddningar när laget som bäst behövde det. Skottet från Sami Khedira var nästan värd att gå in via ribban, men där kom Buffons fingrar emellan. Men även om man plockade ut russinen ur kakan så fanns det mycket positivt kvar.

Hela backlinjen kämpade och slet när det behövdes samtidigt som de hade kylan och modet att spela sig ur många svåra situationer. Detta med god hjälp av ett mittfält som förstod att ska vi rå på denna LÖW-ska lagmaskin så måste vi kombinera vår individualism med kollektivism. Laget går före jaget – i alla lägen. Det var nästan mer tyskt än vad tyskarna själv förmådde åstadkomma.

Det fick mig att tänka på VM-finalen 1982 i Madrid där italienarna i andra halvlek körde över ett chockat Väst-Tyskland. Igår väntade de inte till andra halvlek utan satte fart från början och när Cassano i den 20:e minuten snurrade sig fri från två tyskar ute på vänsterkanten och med en underbar känsla i vänsterfoten hittade Balotelli framför mål som skallade in ledningsmålet, så var det början till det första och största gnisslet hos den tyska maskinen under detta EM.

De har fått några snabba kvitteringsmål emot sig (Danmark, Grekland) som de snabbt replikerade på. Men detta var första gången de kom i målmässigt underläge och de såg nästan lite vilsna ut. Skapade inte mycket framåt och Mario Gomez t.ex. såg helt plötsligt lite bortkommen ut. Han var i gott sällskap.

Hela det tyska försvaret var ute på utflykt efter en hörna när Riccardo Montolivo, nytt Milanfynd kanske, blixtsnabbt uppfattade situationen och slog en lång hög boll som friställde Balotelli. Lagkapten Philipp Lahm hann inte fram innan Balotelli på halv-volley dundrade upp bollen i det högra krysset förbi en helt chanslös Manuel Neuer i det tyska målet. Tyskarna såg än mer villrådiga ut.

Pausvilan måste ha kommit som en befrielse för tyskarna. Man satte in Miroslav Klose istället för Gomez och Marco Reus bytte av Lukas Podolski direkt efter pausen. Det blev inledningsvis lite bättre fart på tyskarna. Redan efter fyra minuter i andra så kom ytterbacken Lahm så gott som fri inne i mitten vid straffområdeslinjen, men sköt över i ett läge där han åtminstone borde tvingat Buffon till en räddning. Inhopparen Reus hade en stenhård frispark tätt över ribban efter 60 minuter, men det ville sig inte.

Istället kunde Claudio Marchisio ”stängt” matchen med två missade jättelägen inom åtta minuter, men båda gångerna lyckades han undvika att träffa mål från ett bra högerinnerläge. Tyskland fick åtminstone ett mål till slut. På övertid fick man en straff som Mesut Özil satte säkert.

En Özil som jag hade väntat mig mer av i detta EM precis som med Thomas Müller. Båda fick sina internationella genombrott för två år sedan i Sydafrikas VM. Müller var petad i kvartsfinalen mot Grekland och fick börja även denna match på bänken.

Däremot imponerar detta Italien med sin kombination av individuell skicklighet och lagmoral. Som sagt, påminner lite grand om det lag som tog guld för trettio år sedan i VM.

Då med en spel/mutskandal i ryggen där den blivande skyttekungen Paulo Rossi hade varit avstängd för inblandning. Inför VM 2006 i Tyskland hade Italien också en spel/mutskandal som kom att kallas Calciopoli-skandalen och vad hände innan den här turneringen? En ny spel/mutskandal seglade upp på agendan och Italien är återigen i final.

De ska tydligen vara lite skandaler och ryktesspridning för att Squadra Azzurra ska ena sig mot omvärlden. För Italien vann de andra två mästerskapen under sådana förutsättningar – så Spanien kan inte säga att de inte har blivit varnade.

Ska bli väldigt intressant att se vilken taktik italienarna väljer mot Spaniens tic-tac-toe spel. Lagen har redan känt på varandra en gång eftersom de möttes i grupp C:s första match den 10 juni. Då slutade det 1 – 1 efter att Italien tagit ledningen i andra halvlek genom den lille speedkulan Antonio Di Natale men där Cesc Fàbregas kvitterade bara tre minuter senare.

Man får hoppas att finalen inte blir en match där båda lagen är räddare för att förlora än de är för att våga vinna.

Matchfakta: