Skidlandslaget är lika med OS-landslaget. Nio medaljer för OS-truppen och alla tagna av skidgänget. Nu får andra svenska discipliner komma igen och försöka matcha skidåkarna.

När Lars Nelson föll efter en dryg minuts åkning var jag säker på att nu tar det roliga slut. Det kan ju inte vara i all evighet. Nu blir det ”Svarte Petter” som får defilera med den norska flaggan in på upploppet.

Här letar Lars Nelson efter skidan medans konkurrenterna susar iväg.

Men aj vad jag bedrog mig. Inte nog med att Nelson föll. Han chockade åtminstone mig med att gå upp i ledningen när han kom ifatt. Han växlade först, strax före Finland och tio sekunder före Frankrike. Norge växlade 26 och Ryssland 27 sekunder efter.

Vad är det som händer? Har vallagänget träffat så rätt igen? Ja, banne mig om de inte har gjort det. Stackars Norge, som egentligen har så bra skidåkare, har inte en chans. Förmodligen en kombination av missad formtopp och lite sämre skidor.

Marcus Hellner har fått en flagga av Anders Södergren och defilerar mot mål.

Men det är inget vi svenskar ska gråta över en dag som idag. Vilket fantastiskt gäng vi har. Alla i hela kedjan från den minst betydelsefulla till den mest betydelsefulla har bidragit med någonting.

Inte minst de fyra åkarna. De gavs rätt förutsättningar och förvaltade det på ett suveränt sätt. På något underligt sätt kändes det inte lika osäkert om utgången idag som igår.

Mycket tack vare Nelsons fall. Kan vi kosta på oss ett fall och ändå växla först – ja, vem ska då rubba oss. Ingen visade det sig. Inte ens de starka norrmännen. De såg närmast ut som strandade valar som frustande kippade efter luft.

Tänk vad sport kan göra en väldigt svensk. En stolt svensk.

Stafett 4×10 km herrar: