Det händer faktiskt väldigt mycket på två veckor. Senaste söndagskrönikan är ett minne blott och tog sin början en lördagskväll i ett slott. Den här börjar med en ryktesspridning om ett kidnappninsförsök.

Flickan och skåpbilen

Ni har kanske redan läst det. I tisdags morse, femte februari, blev en liten flicka stoppad på sin väg till Ängdalaskolan i Höllviken.

Två män ville fråga om vägen till Stora Hammars skola, stannade sin skåpbil och frågade henne om vägen dit. Föraren hoppade snabbt ur bilen och sprang tydligen flickan till mötes.

Det tror jag var det avgörande momentet för vad som sedan hände.

För den lilla flickan blev rädd och cyklade därifrån.
När flickan senare berättade om händelsen för sin mamma så kontaktade mamman polisen.
Detta hände alltså cirka 08:00 på morgonen.

Den här episoden skapade senare en ”storm” på Facebook, med en galopperande ryktesspridning om att det var ett kidnappningsförsök.

Vilket i sin tur, av förklarliga skäl, skapade en stark oro och ängslan hos andra föräldrar och barn.

Men kommunikationsansvarige vid polisområde Södra Skåne, Ewa-Gun Westford, ansåg sig nödd och tvungen att gå ut med en kommuniké om att det inte fanns något belägg för brottsliga avsikter i händelsen.

Man hade inte heller sett något samband med andra händelser.

I kommunikén stod också: ”Det är alltid bra att föräldrar pratar med sina barn om olika faror i samhället och vi vill poängtera att flickan gjorde helt rätt som lämnade platsen när hon kände sig rädd.”

Hela den här apparaturen drogs igång av att en enda liten flicka blev vettskrämd när en man ville fråga om vägen. Varför blev hon det?

Bär sig männen så jäkla illa åt att en liten flicka ska behöva bli vettskrämd när en vuxen man närmar sig henne? Tydligen.

Näthatet

Någon dag senare visade SvT sitt program ”Uppdrag granskning” med näthatet mot kvinnor som tema.

Kvinnor som berättade hur de blivit hotade till livet på grund av vad de har skrivit och alla sextrakasserier de har fått stå ut med.

Det blev ett himla halabalo dagen efter i media och det skapades FB-sidor med temat kärlek till varandra och allt möjligt. Underskrifter hit och dit.

För att nämna ett exempel på någon som drabbats väldigt hårt av detta näthat;

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som även är historiker, författare och var sommarpratare 2007, har levt under dödshot ett tag och varit tvungen att flytta hemifrån.

Till skyddad adress. På grund av vad hon har skrivit om och vad hon har tyckt till om.

Själv känner jag till en kvinna som blev livrädd efter att hon tryckt till på biltutan.

En man fick för sig att korsa gatan precis när hon skulle passera så hon fick tvärnita för att inte köra på honom.

Han blev på gränsen till tokig när hon tutade och gick fram och slog näven i motorhuven.

Med stirrande ögon stod han där och väntade på hennes reaktion. Den stackars kvinnan vågade inte röra en fena.

Det slutade dock lyckligt om än med en darrig kvinna de första timmarna på jobbet den dagen.

Om någon hade haft en allmängiltig lösning på hur man skulle kunna komma till rätta med de psykologiska aspekterna av ett sådant beteende, så skulle det genast instiftas ett Nobelpris i Psykologi. Förhoppningsvis.

Varför allt detta hat? Varför hata det vackraste könet på jorden? Alla dessa mord på mammor och flickvänner de senaste åren?

Krig, terrorism och misär

Den arabiska våren, som egentligen tog sin början i december 2010 i Tunisien har alltså pågått i två år nu.

Den började med att en arbetslös tunisisk akademiker, Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv efter att poliserna beslagtagit hans grönsaksvagn. Bouazizis självmord slutade indirekt med att Tunisiens president Zine El Abidine Ben Ali fick avgå.

Sedan spred sig demonstrationerna till framförallt Algeriet, Egypten, Bahrain, Libyen, Jemen och Syrien.

Relaterade demonstrationer, oftast mindre sådana, har också förekommit i Marocko, Mauretanien, Saudiarabien, Oman, Irak, Jordanien, Djibouti, Somalia, Sudan, Kuwait och Västsahara.

Även i Kurdistan har det varit en del demonstrationer. Trots demonstrationsförbud.

Det var till exempel förbjudet att demonstrera på 1:a maj.
Men om man ändå gjorde det så riskerade man piskstraff som påföljd.

Nu är Libyens diktator Muammar al-Gaddafi borta för gott, två presidenter har avgått, en vicepresident blev upphöjd till president, kungar – sultaner – presidenter har lovat än det ena och än det andra. Fan tro’t.

Sista tiden har det mest varit reportage om inbördeskriget i Syrien, där det aldrig tycks ta slut. Antalet dödsoffer uppgår nu till ungefär 60 000.

I fredagens tidning kunde man läsa om hur vapen smugglas i mängder från Libyen genom öknen till Egypten, Gaza och även till Mali. Allt för att DÖDA.

Men så gjordes det även i det Centralafrikanska landet Rwanda år 1994. Den ena gruppen ville ha ihjäl den andra och den andra ville försvara sig mot den första. Forna vänner blev till fiender. Resultatet?

Cirka en miljon människor dödades på fyra månader. Med början i april när president Juvénal Habyarimana’s flygplan sköts ner och presidenten omkom.

Sedan satte vi övriga oss i TV-fåtöljen för att kolla när fotbollslagen skulle gräva guld i USA. Som om ingenting hade hänt. Vi fick en fantastisk sommar med värmerekord på löpande band. Men vad fan fick de? Säkerligen en varm sommar, men med en miljon färre invånare.

Dessvärre absolut ingen hjälp värd att nämna. Den stora frågan är fortfarande; varför gjorde omvärlden ingenting för att ingripa?

Fanns det ingen ekonomisk vinning i ett gäng bergsgorillor? Svar: Nä. Ingen olja, naturgas eller annan fyndighet värd att försvara? Svar: Nä. Inga invecklade ekonomiska storaffärer storländerna emellan? Svar: Vet ej.

På sjuttiotalet hade vi bl.a. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna. De härjade vilt runtom i Europa med sina terroristaktioner. I bakgrunden lurade hela tiden tvisten mellan arabvärlden och israelerna.

Europaproblemen angående egna terroristorganisationer är lösta för tillfället. Men kommer det någonsin att lösas i andra delar av världen?

Kommer det någonsin att bli fritt från krig, terrorism och misär någonstans?

Eller ska deterministen Arthur Schopenhauers tes från 1800-talet för alltid härska.

”HELVETET på jorden är värre än Dantes, ty här är en var sin grannes djävul. Det finns också en ärkedjävul, som är större än alla andra: erövraren, som ställer hundratusentals människor mot varandra och ropar till dem: – Att lida och dö, det är ert öde! Skjut därför ned varann med kanoner och gevär. Det göra de.”

Ur ”Tankar” av Arthur Schopenhauer

Kanske vi skulle ta oss tillbaka till ursprunget som på bilden här nedanför. En lerhydda, en familj och en social samvaro. En samvaro som konstigt nog innehåller mycket skratt.

Det vittnar alla dessa expeditioner om som företagits genom årens lopp. Många har slagit fast att oavsett hur fattiga dessa människor än är så har de alltid nära till skrattet.

Men vi kan väl komma överens om att skippa den tidens orättvisor mellan människor och kön.

Nähä? Inte det? Nä, jag tänkte väl det. För vi har det trots allt ganska bra fastän vi gnäller och gnyr över lite allt möjligt.

Vad allt detta har med varandra att göra? Jo, dessa små berättelser i berättelsen bygger på hat och rädsla.

Vad är det rädslan göder? Hatet.

Så ”don’t worry, be happy”.